Jobbigt (långt)

Jag hade en väldigt jobbig upplevelse i fredags, en anledning till varför jag inte skrivit så mycket - jag känner mig fortfarande utmattad från den natten.

I fredags hade Tina sin 20-årsfest och vi åkte alla dit för att fira henne, men jag gick med en oro inom mig hela kvällen.
Min bebis hade inte rört sig lika mycket som h*n brukar de senaste dagarna, och barnmorskan hade sagt åt mig samma dag att jag skulle ringa förlossningen på lördagen om h*n inte blev piggare.
Men när jag inte känt något alls sedan klockan 16 den eftermiddagen och klockan då var runt midnatt, blev jag riktigt orolig.

Carro följde med mig in på toaletten och lyssnade på min mage efter hjärtljud, hon sa att det definitivt var någonting där inne och inte bara en vanlig mage, så lite lugnare blev jag men inte fullt ut.
Jag fick låna Carros telefon för att ringa förlossningen och höra om det var någon fara.

Jag berättade om de minskade fosterrörelserna och vilken vecka jag var i, sen frågade hon när jag senast kände något där inne.
"Vid fyra idag", svarade jag och hennes svar fanns det ingen tvekan i; "du ska absolut åka in." (blir helt skakig medans jag skriver detta, det var hemskt att höra).

Medans jag försökte hålla gråten tillbaka frågade hon mig om jag hade blödit eller om vattnet hade gått, sedan gav hon mig vägbeskrivning, sa åt mig att ta med mig kärestan och sa att de hade beredskap för mig.
När jag la på luren kom tårarna på en gång, paniken grep mig och gjorde mig snurrig i huvudet.
Jag vet att mina fina vänner hjälpte mig mycket; ringde taxi, försökte lugna mig och hjälpte mig komma ut.

Simon1, Simon2 och Liisa åkte med mig och i taxin ringde
pappa T, men jag kunde inte prata så Liisa pratade åt mig, jag vet inte vad de sa.
Simon2 körde in naglarna hårt i handen på mig och det var otroligt lugnande, han måste ha tryckt på någon nerv för helt plötsligt kunde jag andas normalt och tänka igen och jag kände mig lugnare.

Efter lite snirklande in på akutmottagningen och ut igen hittade vi till spec. förlossningen där en barnmorska tog emot oss. Jag fick bara ha med mig en person in p g a smittorisken för spädbarnen, så Liisa stannade och killarna åkte ner igen och väntade.
Jag fick lägga mig på en brits och precis då fick jag en liten, svag spark och gud vad skönt det var att känna den lilla sparken.
Hon ville göra en kurva på bebisens hjärtslag och rörelser och när hon tryckte in mätaren lite i magen började h*n sparka som en galning! Det slutade med att jag fick ligga extra länge bara för att lill*n blev så vild och flyttade på sig så mycket att det var svårt att få en fullständig kurva. Snacka om att det var lycka. Men lite pinsamt också, eftersom att jag kom in för att ungen inte rörde på sig.

Sen skulle läkaren undersöka mig, jag väntade mig lite blodtryck och en gynundersökning, men istället gjorde hon ett ultraljud! Och åh, så fin h*n var och så stor h*n har blivit. Mitt fina, underbara, perfekta barn <3
Allt såg ju jätte bra ut, men fy vad rädd jag var att något var fel. Tack till alla underbara männisor som fanns där den kvällen!