Om någon bad mig sätta ord på det vi gått igenom, så skulle jag nog kunna göra det.
Jag kan sätta ord på det mesta. Men tills dess tror jag att jag låter bli.
Jag ville inte ha någon ursäkt, för jag ville inte förlåta och förlåta gör jag ju.. när någon ber om ursäkt.
Jag har alldeles för lätt för att förlåta. Jag får dåligt samvete om jag inte gör det, det känns inte rättvist annars.
Jag vill inte ha dig längre, du äcklar mig faktiskt. Det har du å andra sidan alltid gjort.. äcklat mig alltså.
Men jag vill verkligen, verkligen ha dig. Och jag vet inte om det är för att du inte vill ha mig.
Eller om jag inte vill släppa taget om att bli en familj med dig. Det var ju trots allt det vi hade tänkt.
Från början till slut bad jag dig om en sak, något som borde vara så enkelt, men du kunde inte.
Du sa att du kunde, men det var väl ytterligare ett bevis på att du inte kunde.
Det gör mig så fruktansvärt arg att du inte kunde det, det som jag grät över i din famn och som du lovade att du aldrig skulle utsätta mig för igen.
Du visade dig verkligen vara motsatsen till den person du visade mig från början.
Det stör mig så hemskt.. jag har aldrig anförtrott mig åt en man som jag anförtrodde mig åt dig. Och du sa detsamma om mig. Och när du vant mig vid att du finns där, så försvinner du plötsligt ur min åsyn och är.. borta. Poff. Som om du aldrig existerat. Och kvar står jag och har glömt bort hur det är att vara ensam och stark, jag vet verkligen inte hur du lyckades sudda bort det. Det har jag alltid haft, styrkan.
Att bli mamma; jag tror inte att någon kan förstå vad det är man går igenom, det är nog det enda jag aldrig kommer kunna sätta ord på.
När man tappar sig själv och hela konceptet om vem man är, hela kroppen blir någonting annat man aldrig sett förut och de få saker som är detsamma håller man så hårt om att man nästan kolapsar.
När en av de få saker man har kvar väljer att gå sin väg på grund av att du inte är detsamma, när en av de få saker man har kvar springer iväg och vägrar stanna kvar.. då tappar man sig själv lite till.
Och den lilla glöd man har kvar vittrar bort och kvar finns ingenting. Ingenting.
Jag tackar gud för att han inte var den enda, jag tackar de som stod kvar även när jag drog de över kanten med mig, utan er hade det inte slutat bra. Och ni har hjälpt mig att finna min egen styrka igen, utan er hade jag inte börjat njuta av den här graviditeten, utan er kanske jag hade varit för trasig för att bli mamma.
Jag älskar er. Ni vet vilka ni är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar