Jag är lycklig, och gillar det.

Är det fel av mig att ha respekt för mig själv? Fel att jag kan säga ifrån när det behövs?
Jag kan också hata mig själv, men jag vill inte. Det är så meningslöst att uppleva och måla världen som ett grått moln, att på något sätt tro att man är mer människa då. Att man är bättre människa då. Mer verklig än alla andra. För att man lider. Det är ju som att kliva rätt in i en sjukdom, och hur kul är det egentligen? Jag strävar inte efter Borderline, tyvärr. Jag strävar inte efter depression, tyvärr.
Jag strävar efter lycka, kärlek och välmående. Jag vill ha ett långt och lyckligt liv (8).

..inte ett kort, olyckligt som slutar i ett mörkt hörn när folk har slutat ta mina självmordsförsök på allvar.