Hahaha

Jag ligger och läser
"Handbok för gravida - allt din doktor inte berättar" och håller på att garva ihjäl mig.
Jag tänkte citera första delen ur ett helt hysteriskt roligt kapitel där i alla fall jag känner igen mig sjukt mycket:


Kapitel 10
Mannen då?

För en gravid kvinna är det så frestande att låta sig uppslukas så totalt av sina egna känslor, tankar och bekymmer att hon inte får varken tid eller intresse för hur mannen tacklar havandeskapet. Enligt min mening är detta inte så konstigt eftersom att det är kvinnan som plötsligt invaderas av en alien, som nästan dränks i ett Niagarafall av hormoner och som på något sätt måste leverera varan så småningom.
Karlarna, de behöver ju inte tänka på något annat än sin kvinna. Vilket i och för sig är lättare sagt än gjort.
Om jag förstått mina tjejkompisars män rätt är en gravid kvinna inte lätt att tampas med. En av männen jag pratat med föreslog till och med att jag skulle döpa det här kapitlet till
"Vem är du och vad har du gjort med min fru?"
Borta är kvinnan han blev förälskad i.
Hon ser inte ut som förr och hon beter sig inte som vanligt. För många män är den förändringen till det sämre.
Även om han inte var upp över öronen kär i henne förut (men det får vi väl hoppas) kände han henne i alla fall utan och innan.
Nu är hon en rymdvarelse, en typ som har bosatt sig i hans älsklings kropp och som uppför sig helt annorlunda.

Inte vet jag om det gäller för alla par, men för min egen man är saken enkel: samma = bra, annorlunda = dåligt.
Han tyckte att det var olustigt att aldrig veta vem som skulle vänta därhemma när han kom hem. Var det den vanliga gamla frugan som inte krävde så stort känslomässigt engagemang, eller var det den hyperkänsliga, kalenderfixerade gravida varelsen som hade flyttat in i hans hem?
Oräkneliga gånger satt jag och lurpassade när han kom hem, beredd till språng som en tiger i ett träd. Det kunde vara att jag ville att han skulle hjälpa till att sätta ihop barnsängen nu genast, innan han gick på toaletten eller att han skulle köra och köpa en glass åt mig.
Men allra mest fruktade han de samtal som började med:
"Du fattar inte hur det är att vara med barn. Om du visste vad jag får stå ut med..."  Visst, han höll med, men ändå avskydde han de här samtalen eftersom att han visste att jag inte skulle bli nöjd förän jag fått älta alla mina bekymmer och irritationsmoment.
Han läste inte böckerna om graviditet som jag köpte åt honom, han sa aldrig att jag var sexig längre, jag var rädd att jag var för egostisk för att bli någon bra mamma och nu måste han säga att jag var den snällaste och mest omtänksamma människan i hela världen, och så vidare i all oändlighet.
Han skulle helt enkelt fatta hur det var att vara med barn, om jag så skulle förklara ihjäl oss bägge på kuppen.

I vanliga fall brukar det vara rätt bra för ett par vars förhållande knakar en smula att sätta sig ned och prata igenom svårigheterna. Så förhåller sig det dock inte längre när den ena parten blir gravid. 
Den som ansluter sig till teorin att karlar kommer från Mars och fruntimmer från Venus ska veta att kvinnor är sax när de är gravida och män antingen sten eller påse. Grundläggande biologiska omständigheter förhindrar att man och kvinna har den blekaste aning om vad den andra känner och tänker, och när de nio (tio) månaderna är till ända kan i värsta fall ingendera säga med handen på hjärtat att de bryr sig heller. Låt er inte förskräckas av detta avbrott i kommunikationen, för det blir bra igen när barnet har kommit och bådas känsloliv har hittat tillbaka till normalläge. 
Föräldraskapar innebär till skillnad från graviditeten ett gemensamt arbete. Båda föräldrarna  blir nu oroade och lyckliga över ungefär samma saker. De spelar i samma lag i sporten "Hur i all världen uppfostrar man ett barn?"