Klockan var runt
08:30 den 20 maj när jag låg nyvaken i min säng och undrade om det var värkar jag kände eller om det som vanligt bara var inbillning. Jag som nu hade gått
nio dagar över tiden och kunde tolka en nysning som ett tecken på att förlossningen startat.
Jag skrev i alla fall 3 lika sms till Carro, mamma och pappa: "Nu är du nog pappa snart" skrev jag till Carro, men hon verkade också fundera på om det bara var inbillning igen.
En timme senare, vid
09:30 var det ingen tvekan längre, nu gjorde det
ont och jag ringde min mamma som satt på seminarium och hon sa att jag skulle ringa igen om jag hade 3 värkar på 20 minuter (vilket jag redan hade men kunde inte säga säkert eftersom att det bara hållit på en timme).
Jag ringde förlossningen och sa att mina värkar hade startat och hon frågade hur det kändes, jag svarade
"som att det ilar av smärta genom ryggen och nedre delen av magen" och hon bekräftade att det var värkar jag hade och sa att jag skulle ta en dusch och försöka vänta tills jag hade 3 värkar på 10 minuter och sedan ringa in igen. Sen ringde jag Tomas som sa att han skulle åka in.
Inte långt senare fick jag ringa mamma igen för nu gjorde det fruktansvärt ont och jag kunde knappt få fram orden i telefonen, hon sa att hon skulle komma hem på en gång och det dröjde inte länge innan han var hemma.
Här har mamma kommit hem och jag sitter med tangentbordet i soffan och klockar mina värkar på varktimer.se
I magen ligger Konrad och vill komma ut
Jag tog en dusch och fick rakat allt jag ville ha rakat, och dagen innan hade Carro målat mina tånaglar - så jag var nöjd.
Men i duschen eskalerade värkarna ordentligt och det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. När jag kom ut ur duschen sprang jag bara omkring i cirklar i mitt rum och försökte andas, jag kunde inte ens klä på mig själv.
Mamma kom in och såg hur ont jag hade och sa
"nu åker vi in", hon ringde förlossningen som okejade och sen en taxi, för just denna dag hade Anders lämnat in bilen på service.
Sen kom hon in till mig igen, hjälpte mig att klä på mig och lägga ned allt jag hade lagt fram i väskan och sen for vi ut genom dörren där taxin stod och väntade.
I taxin började tårarna rulla, det gjorde så
fruktansvärt jävla ont, och sen kom det ännu fler tårar när jag upptäckte att jag glömt ta bort nagellacket jag hade på fingernaglarna - det var rött och flagat och jag ville inte att han skulle skrämmas av färgen och hata mig.
Jag ringde Tomas i taxin för att kolla vart han var, och då hade jag förväntat mig att han nästan skulle varit framme i Göteborg (han bor i skövde) men han var bara på tågstationen i Skövde fortfarande och väntade på tåget.
Sen skickade han ett sms där han skrev
"jag hinner, oroa dig inte".
Vi kom in på Mölndals förlossningsavdeldning klockan
12:30 och mottogs först av en undersköterska som heter Theresa, och en barnmorska som heter Christina - så underbara människor.
Undersökningsrummen var upptagna så jag fick komma in i en förlossningssal direkt för att undersökas, men värkarna var redan täta så det var svårt för barnmorskan att få chansen.
Jag blev lite överrumplad av att hon drog av mina leggings och trosor utan någon vidare förvarning, men hon kändes så trygg så det gjorde liksom ingenting.
När hon väl lyckades undersöka mig mellan två värkar visade det sig att jag redan var öppen
4 cm och fick därför stanna.
Bakom dörren i förlossningssal 3 föder jag Konrad
Den här satt på väggen i förlossingssalen
Tomas hade till slut kommit till Mölndals sjukhus och satt tillsammans med min mamma utanför förlossningssalen där jag kämpade för att få ut min lille Konrad.
Jag kämpade mig igenom värk efter värk efter värk med lustgasen och massage från undersköterskan Theresa som var ett underbart stöd under öppningsskedet men efter ett tag sa barmorskan jag hade då
"jag brukar inte föreslå smärtlindring, men jag tror att jag gör det nu", så klockan
14:20 när jag var öppen
5-6 cm tackade jag ja till epiduralbedövning och då tog barnmorskan också hål på hinnorna och det forsade ut vatten.
ca
14:30 fick jag en ny barnmorska som också hon heter Christina, men när hon kom in i bilden låg jag bara och skrek och var hög på lustgas så inte förän jag fick epiduralen klockan
15:16 hälsade jag på henne och kunde se hennes ansikte.
Epiduralen var det bästa jag någonsin varit med om, smärtan var som bårtblåst och jag kunde tänka och se klart igen.
Tomas, mamma och även Anders kom in i förlossningssalen och satt och pratade om umgicks en stund tills jag kände hur det rann något mellan benen. Dum som jag var fattade jag inte det var mer fostervatten förän barnmorskan konstaterat det, så de kunde komma in igen. Men efter ett tag började känna tryck nedåt som om han var påväg ut och trycket blev bara mer och mer intensivt och det började göra riktigt ont, nu var det igång.
Konrads pappa, Tomas väntar i korridoren
Carro var också där i väntan på Konrad
Jag stod upp på golvet lutad över sängen och jag började krysta redan vid
16:30, trots att det nog egentligen inte var krystvärkar jag hade, så kändes det så och jag kunde inte göra annat än att krysta. Barnmorskan verkade hur som helst tycka att det var bra, för hon hejade på mig och sa att jag var duktig.
Otroligt hur många som tycker att man är så duktig!
Vid
19:50 var mina värkar inte lika effektiva som barnmorskan hade velat, så hon kopplade på ett
Syntocinondropp som skulle öka på värkarna och jag minna att hon började med typ 20 ml och tillslut hade hon ökat på det till 500 ml.
Jag krystade i princip konstant fr o m
16:30 tills att han var ute i alla möjliga ställningar; på knä i sängen lutad över huvudgaveln, på alla fyra, liggandes på sidan, liggandes på rygg och tillslut, liggandes på rygg med ett lakan att dra i.
Och till slut, klockan 20:16, föddes min älskade lille son!
"En pojke framföds i framstupa kronbjudning. AS 9, 10, 10 med avdrag för färg vid 1 min ålder."
 |
| Det blev en pojke! |
 |
| Första bilden på Konrad (som då inte hade något namn) |
 |
| Andra bilden på Konrad |
 |
| En stolt mamma och en stolt moster beundrar underverket. Vi fick en fin grattisbricka! |
 |
| En trött pappa |
 |
| En mycket stolt, glad och trött mamma med sin vackre son |
 |
| Konrad var sur och hade bajsat |
 |
| En stolt pappa med sin nöjde son |
 |
| Pappa kunde visst inte slita ögonen från sin lille skapelse |
 |
| Hon gjorde konrad till ett paket |
 |
| Min lille Jesus |
 |
| En mycket stolt moster med sin sovande systerson |
"man ska vara ung när man föder barn, det är bara så" sa barnmorskan till sin kollega när jag krystade på som värst och det är jag lite stolt över.
Men tji fick jag:
Jag skulle inte ha mer än lustgas, jag trodde inte att det skulle göra ont och jag skulle absolut inte skrika.
Epidural, värsta smärtan någon någonsin kommer att få uppleva och jag skrek nog värst av alla där.
